Hundinstruktörens roll – vem tränar egentligen hunden?

Jag ser det tydligt i min egen vardag. Jag och min make tränar hundar på helt olika sätt. Jag är mer bestämd och tycker att det ibland behövs gränser. Han däremot är väldigt mjuk. Han kan helt enkelt inte säga ifrån till sin hund – i deras träning finns bara belöningar.

En bra instruktör börjar alltid med att se hundägaren. För vi människor är olika – och det påverkar vilken träningsmodell vi kan ta till oss.

Och sanningen är: båda vägarna kan bli fel.
Man kan råka belöna ett beteende man egentligen inte vill ha – till exempel när hunden får en godisbit efter att den hoppat på en förbipasserande, istället för när den faktiskt satt kvar.
Samma sak gäller det bestämda ”NEJ”. Säg att hunden är på väg att hoppa – men ångrar sig och sätter sig snyggt precis när ditt NEJ kommer. Då riskerar du att säga nej till ett bra beteende.

Tajming i träningen är svårt. Många hundägare kämpar med det, och för barn kan det vara nästan omöjligt. Trycket på klickern eller handen som ger belöningen kommer för sent – och hunden lär sig något helt annat än det vi tänkt.

Och så finns det vuxna som gärna pratar med sin hund som om den förstod lika många ord som ett barn. Men hunden lyssnar inte till hela meningar – den läser av tonfall, kroppsspråk och enstaka signalord.

Det är här instruktören måste vara lyhörd. För om råden inte känns rimliga för dig, då blir du inte motiverad att träna hemma. Och utan träningen i vardagen händer inget – oavsett hur många kurstillfällen du går.

Instruktörens roll är alltså inte att pracka på dig en metod, utan att hjälpa dig och din hund att hitta er väg. Att ge förslag du faktiskt kan köpa, som gör att du känner dig trygg och villig att fortsätta öva när kursen är slut.

För hundträning handlar inte om att hitta den enda rätta modellen. Det handlar om att hitta den modell som fungerar för just dig och din hund – och det är där en bra instruktör kan göra hela skillnaden.